Ashberys visklek

John Ashbery är en poet som måste räknas till den lilla skaran av riktigt stora diktare. Den framstående kritikern Harold Bloom har rent av kallat honom ”Amerikas störste nu levande poet”. Jo, det är ju stora ord från en stor man. Ashbery själv är inte de stora ordens man, precis. Hans poesi är påfallande lågmäld. Den som förväntar sig att möta en diktare med anspråk på att kunna förklara världen och livsgåtorna lär få sina förväntningar rejält gäckade.

Så är också fallet med ”Viskleken” (originaltiteln är Chinese Whispers), i översättning av Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou. Viskleken känner förmodligen alla till. Man sitter i en ring och förmedlar ett budskap genom viskningar till grannen tills originalmeddelandet förvanskats till oigenkännlighet.

Titeln är en aning förledande om man beaktar Ashberys metod – det är inte riktigt så han arbetar i sitt skrivande, men den säger något om resultatet. I Viskleken möter läsaren den Ashbery som vi träffat tidigare – dikterna kan framstår som ett slags sirligt sammanvävda fragment.

Han berättar för oss, men på ett vis som är både elegant och halsbrytande. Den som försöker förstå vad han vill säga i varje enskild dikt lär få det besvärligt. I stället bör man avnjuta dikterna som en mångskiftande helhet. Det skadar inte att komma ihåg att detta är en poet som också verkat som konstkritiker. Dikterna är bildrika och ibland skulle det kunna vara en komplicerad målning som beskrivs.

Det finns åtskilligt av lärdom i dessa dikter, men också uppsluppen humor, fragment av vardagliga konversationer och rent surrealistiska bilder. Visst kan man säga att Ashberys dikter egentligen bara handlar om sig själva – att det är ett slags fulländad metapoesi han skriver. Ändå vågar jag påstå att han också gestaltar det samhälle som omger honom. Det är en fragmenterad värld som framträder. Det är landskap och rum som befolkas av seriefigurer, gamla filmstjärnor, bisarra släktingar, grannar och främlingar.

Rösten som talar till oss dikterna verkar drömlikt förvirrad men talar likväl till oss med en sömngångaraktig säkerhet. I en dikt som Sjuttiotalet anar man till exempel ett subversivt skeende mitt i den amerikanska drömmen:

”Ändå fick man då och då höra konstiga saker./ Det var röster som verkade komma från ett garage, / med ett tredje alternativ som ingen hade hört talas om./ Något om ett skeppsbrott./ Det var nog okej. - - -”

John Ashbery har alltid en cool attityd, likt 60-talets popkonstnärer, men det finns inte sällan också en melankolisk ton i hans dikter. Genom Viskleken går det ett stråk av insikt om alltings förgänglighet och det fåfängliga i människors strävanden. Så till exempel i Den välsignade vägen ut:

”Som när en rödhake ropar, finns det någon som hör den./

Kalikå klistrades över råtthålet./

Vad gör vi på en teater, var det fler än en/

som undrade. Löv flög i väg som fallande aktier.”

John Ashbery

Viskleken

Översättare: Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou

Natur och Kultur

Publicerad i Skånska Dagbladet 2004